Tvåtusentolv

Först tänkte jag strunta i att göra en årssummering för 2012 eftersom jag ändå tycker att det varit lite av ett skitår. Men vid närmare eftertanke kom jag ändå fram till att 2012 trots allt varit otroligt händelserikt. Det är liksom inget som man bara slätar över sådär. Jag har varit allmänt dålig på att ta bilder med kameran under året, så bildflödet är väl kanske inte helt representativt. Nåja.

Någon gång i begynnelsen av året åkte jag till Skåne och hälsade på Linda som exjobbade i Landskrona. Det var första gången jag var i Skåne ordentligt.  Jag gillar’t!

2012 var också det år då jag besökte Munktellmuseet i Eskilstuna första gången. Det är ju inget man glömmer i första taget.

Sen snabbspolar vi till maj-juni tycker jag. Det var äntligen dags att säga tack och hej till fem års utbildning. Det gjordes med buller och bång och bal. Hej då klassen!

Det var en fantastisk uppsluppen stämning vill jag lova. 

Å så BAM! Sådär ba.

Vad hände sen då? Jo, två dagar in på sommarlovet på ringde min nuvarande chef och frågade om jag ville bli processingenjör. Det ville jag.

För att verkligen sätta punkt efter fem års slit åkte jag och frugan iväg på ett par veckors tågluff. Den gick ungefär så här: Dublin – Wrexham – London – Dover – Calais – Paris – Barcelona och såg ut lite såhär:

Resten av sommaren gick mestadels åt till lägenhetsletande. Till slut hittade jag en liten lya i min nya hemstad Västerås.

Sen blev det höst och mörkt och jag jobbade mest om dagarna. Sådärja. Nu kan 2013 börja på allvar.

Kapitel 2. Wrexham.

Vi lämnade Dublin en tidig morgon och åkte racertaxi till hamnen där färjan till Wales skulle avgå. Tut tut sa båten.

Hela resan pågick en ständig jakt efter WiFi. Färjan tillät som tur var lite mer eller mindre livsviktig kontakt med omvärlden.

Wrexham är lite som Narnia för mig och frugan. En hemlig värld som nästan bara vi känner till. Att återvända var lite som att komma hem, fast ändå inte. Allt var sig likt, precis som vi lämnade det, men samtidigt främmande.

Vi vandrade till hotellet. Eftersom Wrexham är en liten håla, fanns det inga vandrarhem att tillgå.  Hotellreceptionisten tittade på oss som om hon aldrig sett folk förr. Två svettiga backpackers i en executive suite? Ja, det kan du lita på!

Vi hade det så oförskämt bra där! Frugan ser ju ut som nån himla spareklam. Titta bara!

Tjääna!

Vi gick faktiskt ut lite också. Till skillnad från när vi var här sist var det sommar i luften och pipörten blommade utav bara den. Minns du frugan?

Åh. Asså Wrexham.

På kvällen hörde vi konstiga ljud utanför hotellrummet. Ljudet kom visst ifrån en massa glada ungdomar som skulle på bal. Tjejerna såg ut som barbiesar.

De verkade inte så pigga på att bjuda in oss, så vi tog saken i egna händer och gick ut i den wrexhamska sommarnatten. Det blev en storartad kväll som innehöll allt ifrån djupa samtal med krigsveteraner, svåra fnissattacker, bekanta ansikten till en liten grön larv som fastnade på mina strumpbyxor. Kvällen därpå gick vi på bio och sörjde den stundande avfärden.

Ja, jag vet vad ni tänker. Hur kan man lämna ett sånt här fantastiskt ställe. Det gör man inte. Man bär det med sig i hjärtat. Hela tiden.

Välkommen in

Jag tror att det  på tiden att vi går på en liten rundtur i min nya lägenhet. Alla har ju inte fått chansen att göra det ännu.

Vi börjar i hallen. Här bor det en liten räv.

Om man vänder på sig så ser man in i köket. Vi går in där.

Så här kan det se ut.

I köket finns ett fönster som vetter mot innergården.

Det finns faktiskt ett till fönster i köket. Mot badrummet. Lite mysko kan man tycka, men ändå rätt fiffigt sätt att kunna få in lite dagsljus.

Vi kollar väl in där också.

Nu har vi nog sett nog av det. Vi går in i rummet istället. Här står min säng.

Och mitt skrivbord där ugglan bor.

Här är soffan. Hej hej Ikmo!

Allt är inte riktigt fulländat. Det här hörnet vittnar om det kaos som varit. TV-bänk står ganska högt upp på prioriteringslistan.

Det var allt för den här gången. Tack för titten!

Kapitel 1. Dublin.

I juni stuvade jag och frugan ner våra viktigaste förnödenheter i en varsin ryggsäck och gav oss ut i Europa med tåg som främsta färdmedel. Det här är vår resa från Dublin till Barcelona.

Detta blogginlägg läses med fördel till tonerna av The Dubliners. Klicka därför på nedanstående spotifylänk för att komma i maximal stämning.

Okej. Here it goes. Från ett förbaskat regnigt Sverige till ett betydligt angenämare Dublin. Vi klev av bussen från flygplatsen, tog upp en skrynklig karta och hann inte vara vilsna i mer än sisådär fem sekunder förrän den första dublinern kom fram och frågade om vi skulle till vandrarhemmet. Vi bodde på Dublin International Youth Hostel, ett gammalt kloster där självaste Jesus häckade utanför vårt fönster. Frukost åt man i nunnornas kapell, komplett med biktstol och allt.

Vi började med att bädda varsin överslaf innan vi gav oss ut i Dublin Town. Rummet delade vi med fyra andra chicks.

Där ute hittade vi bland annat en 120 meter hög pinne. Dublin Spire, minst lika bra som Berlins TV-torn.

Ständigt påminda om stadens stolthet. Guinnessölet.

Dagen därpå, pigga och glada gav vi oss ut på långvandring längs stadens gator och floden Liffey.

Förbi de gigantiska bryggerikvarteren där vi lärde oss allt om hur Guinness blir till. Hej.

Ja, såhär går det till. Vi gjorde även en kvalitetskontroll framåt kvällen. Det smakade bra. Skummet får fem solar.

Strosade runt i pubtäta Temple Bar.

Styrde sedan stegen mot Ireland Museum of Modern Art vilket restaurerades för tillfället så särskilt mycket konst fanns där inte att beskåda.

Fast det gjorde inte så värst mycket, för just då var hungern betydligt mer påtaglig än konstsuget. Där fanns ett bra café. Jag åt bagel med chips. Nyttigt och bra!

I ett litet annex bredvid museet fanns dock lite modern konst. Till exempel den här lilla radion. Fin, men jag köpte den inte.

Vi traskade vidare.  Såhär ska en cykel se ut.

Eftersom vi reste som rutinerade backpackers var shopping i någon större skala inte att tänka på. Jag lät därför den här stackars skyltdockan behålla sina tjusiga kläder.

Jag hade fått ett hett tips om The Cake Café. Till slut hittade vi det på en ganska otippad bakgård. Där satt vi länge och skrev vykort och resedagbok.

Vi beställde kaffe och lemon slice.

Och det var i stort sett den dublinvistelsen det, för sen var det hög tid att åka vidare mot nästa resmål.

Vi ses i Wrexham!

 

 

 

 

Helg 24

Någon kanske undrar vad jag hade för mig för sisådär 3 veckor sedan. Okej, jag ska inte hålla er på halster längre. Jag fyllde 24 år. Det firade jag tillsammans med ett härligt gäng i Sthlm. Vi fikade på Sturekatten. Mysigt place!

Dagen därpå vankades det Kniven-premiär för min del. Med en ståtlig flotta på två båtar åkte vi ut till ön som vaknat till liv efter vintersäsongen.

Vårstädningsröj stod på dagens agenda.

Ön stod i full blom.

Kolla vad fint det blev förresten. Inte ett dammkorn.

Efter all städning var det dags att fylla på energidepåerna. Det blev lyx-pytt på papptallrik!

Det här är våran granne. Hon heter Stina. Hej hej.

Än har inte turismen kommit igång på allvar.

Efter en fika på terrassen kastade Erik loss och vi följde efter.

Tillbaka på fastlandet. Slut!

Emma i Skåne. Del 2.

Vi drar till Malmö, som Timbuktu skulle ha sagt. Sagt och gjort, vi drog till Malmö. Malmö välkomnade oss med en rejäl skvätt regn. I väntan på bättre tider sökte vi skydd i en skivbutik slash café vid Lilla Torg.

Regnet fortsatte så vi gick och kikade på en design- och konstutställning. Där kunde man se fisk och annat fint.

Så gav vi oss ut på en lång och farofylld jakt efter Turning Torso. Vi virrade runt ett tag innan den till slut behagade titta fram bland träd och hus.

Vi gick närmare.

Och närmare.

Sen gick det inte att komma så värst mycket närmare så vi gav upp och gick till hamnen där Öresundsbron ledde blicken in i den gråa massa (Danmark) som skånevädret bjöd på idag.

När vi slutligen fått våra shoppingbehov tillfredsställda i Malmös butiker grabbade vi en varsin kaffe och satte oss på första bästa Pågatåg hem till Landskrona igen.

Hemma igen på Lindas mysiga innergård. Mer innergårdar åt folket!

Kvällen spenderades i fåtöljerna framför Melodifestivalen. Jag åt chips från Laholm och drack te ur min nya muminmugg.

Det var den fina skåneresan det.

Emma i Skåne. Del 1.

Förra veckan satte jag mig på ett tåg och gav mig iväg söderut. Till Linda som gör sitt examensarbete i Landskrona. Detta möttes jag av när jag kom fram sent på kvällen. Fy bubblan va mysigt!

Dagen därpå gick vi upp tidigt i ottan och gav oss iväg till Haldex. Där fick jag träffa Lindas testrobot Agda, kika på produktionen och intervjua en äkta skånsk kvalitetsingenjör. På vägen dit passerade vi detta spiddekaugebageri. Charmigt värre.

Då den stora jakten på spettekaka misslyckades så det fick bli prinsesstårta istället, men det är ju å andra sidan inte fy skam det heller.

Linda gav mig en guidetur i Landskrona. Den inkluderade bland annat på sällsynta varningsskyltar.

Gulliga och färgglada hus.

Selma Lagerlöf. Kvinnan som uppfann tjugolappen.

Det här citadellet är en av Europas bäst bevarade vattenfästningar. Det ni!

Som om det inte vore nog bjöds det även på lite hederlig hemslöjd.

En smula kitschigt.

När vi kände oss fullproppade med intryck och fått skavsår i öronen av alla skårrande R drog vi oss tillbaka hem. På vägen gick vi förbi Galleri Björne. De hade en tjusig skylt.

Home sweet home. Det var den fredagen det.

 

 

2011. Andra halvåret.

Vad hände sen då? Jo, det blev midsommar. Fastän jag preparerat kudden med sju sorters blommor enligt konstens andra regler så drömde jag inte ett skit.

I juli fick jag celebert finbesök i Eskilstuna.

Förutom arbete i Forsmark hann jag och mamma och pappa även med en liten roadtrip. Ett av stoppen var Taxinge Slott. Blir nästan tjock bara av att titta på bilden.

Och Mariefred.

Och Fotografiska Museet i huvudstaden.

Elin stod på tur i möhippskön. Hon var vacker som en dag.

Den tama lilla labbråttan var förstås med.

I september ställde jag till med sommarkollo i Gudinge.

Och så fick Micke sin Elin. Jag stod för (en del) av underhållningen.

Höstterminen spenderade jag till största delen med näsan nedtryckt i diverse tangentbord och kurslitteratur, så vi gör ett rask hopp till nutid. Som vanligt har jag fått massor av fina klappar och ätit alldeles för mycket julmat.

Och nu när min lilla årssummering är slut återstår bara för mig att önska ett gott nytt 2012.

2011. Första halvåret.

Jag tycker det vore på sin plats med en liten summering av 2011. Året började med jullov på hemmaplan. Jag satt instängd på mitt rum, skrev uppstats och pluggade inför de två stundande tentorna som väntade i Wales.

Väl hemma i Sverige igen väntade MdH med nya projekt. Bland annat ett som inkluderade en smått märklig resa till värmländska Bäckhammar och dess pappersbruk. Familjen Papercuts poserar vant framför den stinkande fabriken.

Så kom äntligen våren och solen.

Victor trivdes också i vårsolen.

Jag och Annika åkte till Berlin några dagar.

Jag fyllde 23. Annika hade gjort fint med ballonger. Jag fick drivor med presenter, till exempel ett bacondoftande lypsyl av Linda som jag använder (ungefär) varje dag!

Jag och brudarna kryssade till Helsingfors.

Lille Erik tog studenten.

2011 var utan tvekan bröllopens år. I juni gifte sig Linda med Sebastian. Bubble Trouble!

Sommarkollo 2011

Sommarkollo som sagt. Ett sommarkollo fullt av aktiviteter, bland annat bingo med Marina. Men också lite sightseeing. Första stoppet var Lövstabruk.

Vi for vidare och landade i nästa bruk. Nämligen Forsmarks.

Där gick vi en liten sväng i Engelska parken. Där finns Klingstenen. Kling klonk säger det när man knackar på den.

Vi åkte vidare och hamnade så småningom i Öregrund. Jag tror att Nadja kommer att minnas det som platsen där getingarna åt upp hennes räkpizza.

När vi kom hem efter den långa resan väntade en fika i solen på verandan.

Hej hej.

Här är ett par stövlar som är ute och går.

Vi badade också! Enligt paret som klev ur när vi klev i var det hela 15 grader i vattnet dagen till ära. Efteråt chillade vi på berget.

Okej, jag medger att det svagt att inte ha bildbevis på en sådan bravad, men här är i alla fall min bikini som hänger på tork.

Nåväl. Tillbaka till verkligheten. Nu ska jag ner till tvättstugan och hämta upp 5 ton lakan.