Pyssla med Emma – eller inte. Del 2.

Jag skulle häfta ihop lite tejpbitar. Sånt där som man kan göra ibland en tisdagskväll ni vet.

Det gick bra ända tills en häftklammer fastnade i häftapparaten. Jag plockade ut den deformerade klammern och laddade om och så… AJ! Jag häftade mig i fingret! Jag blev helt paralyserad och trodde jag skulle svimma. Där satt den, klammern – i mitt finger. I det chocktillståndet hade jag inte förmåga att anropa Alex som satt på andra sidan rummet. I was on my own. Utan att titta avlägsnade jag kvickt den lilla metallbiten. När jag lugnat mig lite skrek jag efter plåster och Alex kom rusande med första hjälpen-lådan.

”Jaha, men var är såret då?” sa han åt mitt utsträckta pekfinger. Det blödde ju inte ens! Syntes knappt. Usch, vad besviken jag är.

Annonser

Ett svar

  1. OMG! Det där lät inte skönt! (Och jag hatar när såret inte syns sen… Micke kommer alltid hem med sår. Och de syns…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: